"Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men huvudsaken är ju att det tillslut blir bra, och att man är beredd att förlåta."

Hola.
Jag mår lite upp och ner. Gårdagens sista timmar slutade i katastrof.
Jag sprang hemifrån, med mina kryckor, och bara grät. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Först började jag bara gå en bit, kollade mig om. Ville att pappa skulle följa efter men icke.
Sedan när jag gått en båt på gatan svängde jag in mellan några hus där det finns gott om buskar och mörker. Gick vidare efter en stund och mötte en man och en kvinna med deras hundar. Satte mig mellan två bilar och väntade på något. Mannen och kvinnar som var ute och gick bodde tydligen på gatan där jag satt och ena hunden såg mig och började skälla. Kvinnan frågade om jag behövde hjälp, om hun skulle skjusa hem mig. För där satt ju jag, gråyande och gömde mig. Men jag behövde ingens hjälp! Jag var ändå tacksam att de stannade, även mannen frågade hur jag gjort illa mig och försökte nog få mig på lite bättre humör.
Efter en stund gick jag vidare och la mig i gräset. Varje bil som kom förbi gömde jag mig för, samtidigt som jag hoppades att det skulle vara pappa. Efter ytterligare ett tag gick jag vidare. Visste inte vart jag skulle gå, så efter en stund slutade det med att jag låg på marken innanför våra garage dörrar.
Tänkte att, här kan jag sova inatt.
Han förtjänar att hitta mig död.
Men jag frös så förfärligt att jag tillslut gick in, efter att behlvt övertala mig själv flera gånger.
Jag pratade inte med pappa, gick bara upp och lade mig.
Min plan var att inte prata med honom på... veckor?! Men redan på morgonen var jag tvungen att svara på tal.
Han sa flera gånger att han älskar mig, och jag tror han försökte.
Men jag önskar bara att han kunde försöka så som jag vill! Så som jag mår bra av...
Jag orkar inte täras ner med. Vart jag än står, vad jag än hör så blir allting skit. Så känns det.

Vad pappa sa som gjorde mig så arg, sårad men mest besviken, var att vi pratade om att träffa Marie. Han säger att snart måste vi ju det, och vi sa att nej det måste vi inte. Han sa att deras planer är att framöver flytta ihop, för det är vad dom vill! Men vi då? Hur ska jag klara av att se min pappa varannan vecka, utan att ha någon egen tid med honom, bara med Marie, Malin och Max runt omkring. Hur ska jag klara av att han blir deras  pappa ?! Varje vecka! De barnen som inte har något med honom att göra ska få honom varje vecka :(
Jag vill egentligen inte säga vad han sa, men jag borde väl prata med någon?
Han sa att; Vill in inte träffa hennes så får ni strunta i mig också.
Hur fan kan man säga så? Jag fattar inte? Trodde aldrig att det skulle bli som i mina mardrömmar.
Att du skulle välja någon annan före oss. Dina barn.